Det fanns en gång en mycket folkkär artist som hette Sigge Fürst (1905-1984). De unga i vårt land känner inte till honom, och ytterst få vet att han började sitt yrkesliv som polis. Mellan 1927 och 1930 patrullerade han Stockholms gator och borgade för stockholmarnas trygghet.
Sigge, som sedan blev skådespelare och scenartist, spelade polis i filmerna om busungen “Anderssonskans Kalle”. I filmerna hade polisen enbart batong som skydd och vapen, de gick till fots och jagade de snälla bovarna springande (först under slutet på 1930-talet utrustades polisen i Stockholm med polisbilar, eller radiobilar som de kallades). En idyll kan det tyckas nu när vi varje dag ser löpsedlar om skottlossning och död, att rånare skjuter mot offer, 13-14-åriga flickor gruppvåldtas och gäng tar över områden som inte ens polisen vill/får/törs åka in i.
Hur har utvecklingen varit sedan den gemytliga tillvaron på Sigge Fürsts tid? Våld mot polismän har alltid funnits, deras arbetsvardag innehåller av naturliga skäl våld. Ingen annan yrkesgrupp går till jobbet med den vetskap en polisman har: det kan vänta ond bråd död, misshandelsfall, barn som far illa, hiv-smittade missbrukare som spottar och klöser efter dem, i värsta fall polismannens egen död. Våldet i samhället har tyvärr ökat och respekten för lagen har minskat, därmed har polisens arbetsvardag blivit farligare.
De officiella och dystra siffrorna över mördade svenska poliser ger vid handen att 30 polismän mördats mellan 1900 och 1999, men ingen statistik visar den ångest en ensam, utsatt, hotad eller skadad polisman känner, den rädsla sambor och barn till poliser känner ibland (kommer pappa/mamma hem efter jobbet?), eller hopplösheten poliser kan känna då de tar in misstänkta våldtäktsmän som inte döms och så vidare.
Våldet i vårt samhälle ökar, det visar statistik från Brottsförebyggande rådet (BRÅ). Våldet drabbar oss civila i allt större utsträckning, tyvärr har polisledningen (som bland annat bestod av sådana som “Kapten Klänning” som med en väska full av allehanda sexredskap for runt i jakten på flickor att våldta, han passar bättre på Pride-festivalen) och samhället (vilket är våra politiker) gett upp sitt uppdrag att skydda oss.
Några exempel på hur det ser ut numera, i vårt demokratiska, jämställda och välupplysta samhälle:
- I Rinkeby vågade polisen sig inte in då det var upplopp och kravaller 27 juli 2014. En polisman skadades då en sten kastades mot honom. Polispatrullerna retirerade för att vänta in förstärkta fordon innan de vågade sig in igen.
- I Husby i maj 2013 attackerades en ensam polisman av ett antal personer: ”Under upploppen i Husby under söndagsnatten misshandlades en ensam polis av flera personer. Det fångades på video med en mobilkamera. Under måndagen spreds filmen på sociala medier – och händelsen är nu polisanmäld. – Det är hemskt att han blir angripen på det här sättet, säger Daniel Mattsson, Västerortspolisen.”
- 2012 attackerades polis i stadsdelen Rosengård i Malmö.
- I stadsdelen Koppargården i Landskrona blev en ensam polisman nyligen utsatt för en hotfull och växande mobb, polismannen kände sig så hotad att han drog sitt tjänstevapen och gjorde mantelrörelse. En svensk uniformerad polisman stod alltså och tog emot spottloskor och okvädinsord av civilister. Polisledningen skickade inte in förstärkning på grund av rädsla att starta upplopp, de riskerade alltså medvetet en polismans liv och hälsa av rädsla för mobben och media.
Det är mer anarki än demokrati och ordning. Att poliserna ute på fältet och polisledningen uppfattar verkligheten olika verkar uppenbar, polisledningen är mer politiker än poliser. En av polischefernas lösning mot den ökande hotbilden mot polismän i tjänst är att “polisen kan lagföra brott från bilen”. Då har det gått långt från Sigge Fürsts fotpatrullerande och samhällets respekt för gemensamma värderingar och respekt för andras liv och egendom.
Apropå gemensamma värderingar och respekt kunde vi 25 april 2014 läsa i svenska medier vad Polisförbundets ordförande tycker om det parti som står för gemensamma värderingar och respekt:
“Polisfacket: SD-politik vår motsats. Det går inte att vara förtroendevald i Polisförbundet samtidigt som man är aktiv sverigedemokrat, meddelar fackförbundet och skriver att SD:s politik speglar en människosyn ”i direkt motsats till Polisförbundets grundläggande värderingar”.
Polisfacket talar alltså om värderingar och människosyn, medan de låter sina medlemmar utsättas för förnedring och onödigt hälsovådliga ingripanden. Är det att ha en bra värdering och människosyn? De företräder den misslyckade sidan i uppdraget att upprätthålla lag och ordning i vårt samhälle.
Polisledningen och polisfacket verkar ha en helt annan värdegrund än polismännen och majoriteten av svenska folket, polisledningen och polisfacket bryr sig inte om de enskilda polismännen. Vem vill gå till jobbet med vetskapen att de får kritik när de utför sina arbetsuppgifter? Se bara hur det rasades mot polisen då projekt REVA startade (projektet hade som uppgift att finna illegala invandrare för vidare utvisning ur landet).
Genast gick vänstern, invandrargrupper och medier igång och anklagade polisen för bland annat rasism. Det rasades mot polisen då registreringen av kriminella romer startade (en kartläggning som hade som uppgift att förenkla polisens åtgärder i kampen mot brottslighet). Återigen gick vänstern, invandrargrupper och medier igång och anklagade polisen för rasism. Det är inte konstigt att polismännen tröttnat, många funderar till och med på att sluta inom yrket.
Det finns fler exempel på kritik mot enskilda polismäns ingripanden, i alla de fallen verkar det finnas två gemensamma nämnare:
- Vänstern, invandrargrupper och medier startar drev mot polisen.
- Politiker, polisledning och polisfacket backar och sviker polismännen.
För att förvärra situationen ytterligare har polisutbildningen försämrats, numera kan man läsa till polis på distans. Den ökänt kommunistvänliga Södertörns högskola föreslås bli ett av poliskårens lärosäten, vilket låter som ett skämt i mina öron, det är ju vänstern som hela tiden klagar på polisen när de utför sina uppgifter. Vi kommer med stor sannolikhet ha ett antal okunniga, inkvoterade och mycket rädda poliser i vår poliskår om några få år, poliser som äventyrar sina erfarna kollegers liv. Om inte polisen ens tillåts att skydda sig själv, vilka ska då skydda oss? Den dag polisen inte kan eller vill skydda oss längre, vilka kommer då att göra det?
Sigge Fürst sjöng “Bättre och bättre dag för dag”. Han stod för glädje och stabilitet, trygghet och sunda värderingar. Sigge var för många en god förebild. Numera har vi i stället Soran Ismail, Özz Nüjen och liknande, de är vare sig folkkära eller har sunda värderingar. Sedan drygt 20 år tillbaka blir det sämre och sämre dag för dag. Sigge började sitt yrkesliv som polisman. Han skulle vända sig i sin grav om han såg hur illa ställt det är i vårt samhälle numera. Ingen sjunger “Det blir bättre och bättre dag för dag” längre. Jag saknar den tiden.