Det har väl knappast undgått någon att vi är inne i ett supervalår, med riksdagsvalet som huvudattraktion. Kvällstidningar och andra medier har gått ut med valbarometrar och valkompasser, som väl är lika tillförlitliga som när de spår väder.
Därför har jag gjort en egen, riktig valbarometer, en liten guide till var de olika blocken står och var din politiska hemvist med all sannolikhet befinner sig, skriver Rune Söderlund.
Min ambition har varit att, till skillnad från mediernas guider, skala av alla lögner och modifieringar som dagstidningarna måste göra för att dels få fram ett önskvärt resultat och dels inte trampa på lagen om det politiskt korrekta.
Vad är det som påverkar dig när du ska välja valsedel? Tja, det är mycket: Tidningar och tv, främst nyheter och features som olika nyhetsmagasin eller politiskt vinklade samhällsreportage. Sedan tillkommer en inte obetydlig påverkan från vänner, arbetskamrater och andra i din närhet. Allt detta blandas ihop med dina egen erfarenheter av samhällsföreteelser som är kopplade till politiska beslut.
Innan jag fortsätter ska jag berätta lite om mig själv. Jag är i 60-årsåldern, född på Åland innan familjen flyttade permanent till Sverige. Min far var född i Österbotten i Finland och mor härstammar från Polen med tyskt ursprung. Jag har arbetat inom mediebranschen i 23 år, främst med bildjournalistik och avslutade karriären som bildredaktör på ett företag som representerade amerikanska nyhetsbyrån AP i Sverige. Jag har även drivit ett litet flygbolag och är utbildad trafikflygare. Jag har bott i Storbritannien, Australien, USA och besökt ett stort antal länder. Numera driver jag ett konsultföretag inom den marina sfären och är USA- och Europarepresentant för ett kinesiskt båtvarv i närheten av Hong Kong.
Jag har med andra ord haft turen och lite skicklighet att bara syssla med det jag tycker är roligt, och mitt arbete har alltid varit mitt intresse.
Som person tror jag att jag hyser ett stort mått av empati och känsla för rättvisa. Så säger i alla fall mina vänner. För många år sedan, under min vistelse i England blev jag inblandad i sydafrikansk politik. Jag lärde känna många svarta sydafrikaner som flytt från landets grymma apartheidpolitik. Vid ett par tillfällen fick jag kontakt med några afrikaner som under en fångtransport rymt och flytt sitt hemland och ett väntande dödsstraff. Jag tvingades åtskilliga gånger bryta mot lagen när jag gömde dessa personer undan brittisk polis. I dag är många av mina vänner i Storbritannien svarta eller färgade sydafrikaner.
I korthet anser jag själv att jag har bakgrund och ålder inne för att kunna göra en vettig sammanställning av rätt och fel här i världen, utan hjälp av politiskt färgade medier vars agenda sätts av unga gossar och tjejer som i många fall är både naiva och ytterst okunniga om världen utanför Södermalm. Jag har alltid varit politiskt intresserad, men det är nu på senare år som det börjat uppta en betydande del av mitt liv.
Med denna lilla introduktion så är det väl lika bra att panga på rödbetan. Jag kommer att rada upp några nyckelord här nedan. Varje nyckelord ska jag försöka förklara så sanningsenligt som möjligt samt kommentera de olika ämnena.
1. De politiska partierna
De styrande är Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna, som kallar sig Alliansen. Oppositionspartierna i riksdagen är Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna.
Alliansens drivs framförallt av Moderaterna som är det största partiet. De övriga tre är så pass små att vid opinionsmätningar ett eller flera av dem varit nära fyraprocentsspärren. Om valresultatet hamnar under fyra procent så ramlar man bort och förlorar representationen i riksdagen. Utan att helt förringa Alliansens stödpartier så kan man säga att deras politik till allra största delen dikteras av Fredrik Reinfeldts moderater.
Socialdemokraterna är det överlägset största oppositionspartiet, medan Miljöpartiet liksom Vänsterpartiet varierar i opinionsmätningar mellan 7 och 10 procent, alltså betydligt mindre än sossarna som har mer än dubbelt så många anhängare.
Slutligen har vi Sverigedemokraterna. Vissa opinionsmätningar gör gällande att partiet kommer att fördubbla sitt riksdagsmandat och skulle i så fall få runt 11-12 procent. Partiet har en unik framgångssaga, helt oöverträffad i den svenska demokratins tidsålder. Jag har fått uppfattningen att partiledningen betraktar ca tio procent som en jätteframgång, medan en del vågade bedömare tror på siffror upp mot femton procent.
Småpartierna med Feministiskt Initiativ i spetsen lämnar jag därhän, då deras politiska program är så overkligt att det helt enkelt inte är rimligt att någon seriös väljare vill ha in dem i riksdagen.
2. Ekonomin
Vi har klarat den ekonomiska recessionen på ett relativt bra sätt. Finansminister Anders Borg har hållit i pengarna med vissa undantag. Likt en papegoja har Borg ständigt upprepat att Sveriges finanser är bland de bästa i Europa och att arbetstillfällena ökat. Detta är sant, men bara halva sanningen.
En familj som bara betalar hyran men inget annat, har på kort sikt suverän ekonomi. På samma sätt har Borg strypt tillförseln av resurser så att välfärden har skadats, så till den milda grad att det kommer att bli kolossalt dyrt att få den på fötter igen.
Borg hävdar ofta att Sveriges ekonomi är i topp bland EU-länderna. Detta är varken en merit eller bevis på god skötsel av ekonomin. Sverige lyckades hålla sig utanför både första och andra världskriget. 1945 var stora delar av världen fortfarande i brand. I många europeiska storstäder var det svårt att hitta en tegelsten ovanpå en annan. Flera länder hade under krigsåren förlorat en oerhört stor del av sin arbetsdugliga befolkning. Infrastrukturer och allt som går under ordet välfärd var antingen borta eller svårt sargat.
Samtidigt gick den svenska industrin på full fart. Dugliga ingenjörer och kapitalister satte vingar på landet och det fanns inga gränser hur mycket vi kunde sälja. Vi hade skog, vi hade malm och framför allt, vi hade billig och lättillgänglig energi, som främst producerades i Norrlands älvar.
Sedan freden i Fredrikshamn, efter det misslyckade svenska kriget mot Ryssland 1808-09 har vi inte haft krig. Man skulle kunna säga, att om inte Sverige ligger i täten i EU så skulle det ha varit ett totalfiasko och ett magplask av gigantiska mått. Detta är inget att skryta om, det är en fullständig självklarhet.
Sedan har vi en tredje bock i kanten för Borgs politik. Arbetstillfällena har förvisso ökat, men även arbetslösheten. Hur i all världen går det ihop? Svaret är att invandringen till Sverige är så stor att trots att fler jobbtillfällen skapats, så har man importerat arbetslöshet. Det faktum har dock inte fått Borg att hålla igen, utan tvärtom. Han har öppnat alla dammluckor och arbetslösheten kommer naturligtvis att öka ytterligare.
3. Välfärden
Jag har alltid hävdat utifrån mina resor och boende i utlandet, att om man har pengar på fickan och reser runt i Nairobi, New York, Lagos eller Zagreb, så är det ingen större skillnad mot Stockholm eller Sundsvall. Man bor hyfsat. Man äter gott. Man roar sig och mår generellt bra på samtliga platser. Ända tills den dag något händer. När katastrofen är framme. Då kommer välfärden in. Inga pengar är för stora för att rädda ett människoliv. Denna grundtrygghet är grundbulten i ett välfärdssystem. Välfärd är något vackert, som inte alls är självklart. Liksom demokratin måste man kämpa för den. Välfärden i Sverige har till största delen ingredienser från både den västeuropeiska och anglosaxiska kulturen.
4. Försvaret
Under Folkhemstiden, efter Andra världskrigets slut, hade Sverige ett mycket starkt försvar. Ja, faktiskt bland de starkaste i Europa. Vårt motto var enkelt och genialt: “Det ska kosta så mycket att anfalla Sverige att en fiende ska finna det för dyrt.”
I dag är försvaret utplånat. Några symboliska styrkor finns fortfarande för att kunna bidra vid mobiliseringar påkallade av EU eller FN.
Moderaternas ledare lär ha kallat försvaret för ett ”särintresse”. Det säger det mesta om alliansens verkliga intresse för försvaret av Konungariket Sverige. Noll! Detta ointresse för försvaret bygger på en annan devis än folkhemmets: “Det blir nog inga fler krig.” Jag låter läsaren själv värdera de bägge teorierna.
Vissa riksdagsmän från såväl Alliansen som Socialdemokratin har hävdat att det inte finns någon hotbild just nu, därför behövs inte försvaret. Detta är ett av de mest infantila uttalanden jag hört, med hård konkurrens av Miljöpartiet som flummat till det med att vi borde ha ett ”försvar utan vapen”. Tänk er att man lägger ner en brandstation för att det inte brunnit på ett år. Jag tror den kloke läsaren förstår dumheten utan vidare förklaring.
Min personliga åsikt är att försvaret är det fundament som välfärdsstaten vilar på. Tyvärr kommer vi att få flera krig. Även här i Europa. Så länge som jorden befolkas av Homo Sapiens (har inget med Pride att göra) som styr jorden kommer krig alltid att finnas. Tyvärr är det sant.
Valbarometern fortsätter i morgon.