Att svenska politiker gjort det till sin främsta uppgift att ljuga för svenskarna om invandringen och alla problem i dess fotspår, är vi många som förstått. Frågan är varför de säger en sak på hemmaplan och en annan i utlandet? Börjar den humanitära stormakten vackla i sin övertygelse?
I början av december var en svensk delegation på officiellt besök i Frankrike och lät sig intervjuas av den ansedda tidningen Le Monde. Socialdemokraternas kronprins, Mikael Damberg, sa där att den ”svenska modellen är i fara och invandringen är en verklig utmaning”.
Artikeln i Le Monde är djupt sarkastisk och visar något om hur övriga Europa ser på den svenska politiken och landets humanitära stormaktsambitioner. Rubriken lyder La Suède en quête de son modèle perdu – Sverige letar efter sin förlorade modell.
Inledningen är bitsk: ”I möte med en impopulär president i ledningen för ett deprimerat och föraktat Frankrike, borde den svenska delegation som 2-4 december var på officiellt besök i Frankrike kunnat anlända med den arrogans som är passande för ”det perfekta landet”. De tre nyvalda socialdemokratiska ministrarna (handel, näringsliv och energi) som ledsagade kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia hade kunnat erbjuda sina råd till Francois Hollande …
Men i Zlatan Ibrahimovics land vågar ingen ta på sig rollen som läromästare. Kungen är oälskad och Socialdemokraterna leder en skröplig minoritetsregering.”
Gång på gång hör vi de svenska politikerna säga att det är Sverige som gör rätt när vi utan att kontrollera folks identitet ger alla som kan betala människosmugglare permanent uppehållstillstånd i vårt land. Om bara resten av EU-länderna gjorde som vi skulle paradiset hägra runt knuten.
Men till Le Monde säger Mikael Damberg något helt annat: ”Den svenska modellen är i fara. Invandringen är en verklig utmaning.”
Det påminner mig om när Carl Bildt och Tobias Billström, enligt Wikileaks-läckta, hemliga amerikanska dokument, beklagade sig över det slags flyktingar som vällde in i Sverige. 2007 hade de moderata ministrarna ett frukostmöte i Bagdad med de svenska och amerikanska ambassadörerna, och beklagade sig vitt och brett över den irakiska invandringen till Sverige. Enligt dem var det sedan 2003 fel slags flyktingar som kom – ”blottställda, lågutbildade och utan språk- och yrkeskunskaper”.
Syftet med denna diskussion var att Billström hoppades kunna föra en dialog om flyktingfrågan med de irakiska ledarna, och få dem att återvända till Irak. Han sa att Sverige (för åtta år sedan) redan hade 100 000 irakiska flyktingar i landet och att detta bland annat medfört ”flera mycket uppmärksammade hedersrelaterade mord som utlöst fler krav från svenska folket på hårdare invandringspolitik”.
Om detta sa regeringen inte ett knyst på hemmaplan. Och när Wikileaks läckte ut de amerikanska anteckningarna från mötet, började en cirkus utan dess like. Journalisterna var inte ett dugg intresserade av själva sakfrågan (att de irakiska flyktingarna utgjorde ett stort problem i Sverige) utan var helt upptagna med huruvida ministrarna verkligen sagt något så fasansfullt. Tobias Billström lyckades i en intervju på 3,5 minut inte säga något annat än att han inte tänkte kommentera det hela. Den klassiska intervjun kan ses här:
Antagligen tror svenska politiker på fullt allvar att deras eget folk består av en samling puckon som till varje pris måste undanhållas sanningen om invandringens problem, och hellre än att erkänna öppet att problemen finns intrigerar politikerna i det fördolda för att försöka stoppa flyktingströmmarna. Och nu när allt fler svenskar har problemen ända in på husknuten och därför röstar på det enda parti som vill göra något åt flyktingströmmarna, står politikerna där med byxorna neddragna och stampar med foten i golvet som trotsiga fyra-åringar.
Varför? Eftersom de själva uppenbarligen varit medvetna om problemet i minst tio års tid, kunde de ju gjort något åt det. Men längtan efter att framstå som ”godast i Europa”, som den ”moraliska stormakten” och EUs läromästare har uppenbarligen varit så frestande att de hellre låter sitt land gå under än erkänner att de begått förfärliga misstag.
Le Mondes kommentar till det svenska misslyckandet lyder: ”För ögonblicket vägrar Socialdemokraterna att spänna sig för anti-invandringens vagn. Deras taktik är att avleda uppmärksamheten [kring detta] med förslag om förbättrad utbildning.”
”Vi måste visa befolkningen att det finns hopp”, säger Stefan Löfven enligt Le Monde.
Om det finns något hopp för Sverige så ligger det inte hos Stefan Löfven eller något av sjuklöver-partierna. Hoppet ligger hos befolkningen. Att svenskarna till sist uppbådar något av vikingarnas jävlar anamma och går ut på gator och torg och säger: ”Nu räcker det! Ni har ingen rätt att stjäla våra pengar och montera ner den välfärdsstat vi och våra förfäder har byggt upp. Ni har ingen rätt att förvandla den öppna och sekulära demokratin Sverige till en del av det islamiska kalifatet där kvinnor stenas för otrohet, där bögar hängs från lyftkranar och där kvinnor som inte täcker sig kallas horor och våldtas. Nu räcker det!”
Nu när det inte blir något extraval, vågar man önska sig en svensk Pegida-rörelse under 2015?