För min del får folk ha sex med vem de vill – så länge det handlar om vuxna och villiga personer. Men varför lägger staten, Svenska kyrkan och storföretag miljoner kronor på att locka in ungdomar i en livsstil som är minst sagt självdestruktiv – utan att informera om riskerna? Det är en fråga som vi måste diskutera.
Ett av livets mysterier är varför pendeln alltid svänger så våldsamt. Få önskar sig tillbaka till en tid när homosexualitet var kriminaliserat, och folk var tvungna att smyga med sin kärlek. Men hur kommer det sig att samhället i stället för att bara avkriminalisera och behandla homosexuella som vilka som helst, börjat hylla och skönmåla en livsstil som faktiskt är farlig för både den fysiska och psykiska hälsan? Och gör allt för att dölja att är så?
Vet vi då något om skillnaderna mellan att leva homosexuellt och heterosexuellt? Ja, det finns massvis med studier – men denna kunskap talas det tyst om. I stället frodas myterna, samtidigt som RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) tar emot miljonbelopp i bidrag från svenska staten, och drar in många sköna miljoner på att sälja kurser som ”hbt-certifierar” kyrkor, vårdcentraler, barnavårdscentraler etc. Dispatch International kommer i kommande artiklar att beskriva vilket hutlöst dyrt nonsens dessa kurser innehåller.
Under arbetet med artikelserien Stockholm Pride – kärlek eller självdestruktivitet? har vi varit tvungna att jobba ”under cover”. Om vi hade ringt upp och sagt att vi var journalister hade vi aldrig fått de svar vi fick genom att låtsas vara läderbögar eller oroliga föräldrar. En och annan kommer säkert att bli heligt förbannad över att vi har lurat dem, men det må vara hänt. Det viktigaste för oss har varit att få reda på vad de inblandade i Stockholm Pride, RFSL och andra säger när de inte tror att bandspelaren är på.
Tyvärr blev våra värsta farhågor besannade. Stockholm Pride är ett pedofilernas paradis – helt fritt från kritisk granskning. Det är i sanning talande att en heterosexuell kärleksfestival i Skåne kastades ut från en barnkoloni i Hästveda, bara för att en grupp brottartjejer skulle vara där samma vecka, samtidigt som Stockholm Pride har en ungdomsavdelning där folk mellan 13 och 29 (!) ska mingla tillsammans – något som ingen kritiserar eller problematiserar.
Det är svårt att tolka detta på något annat sätt än att hbtq-gruppen skrämt Sverige till tystnad. Homosexuella räknas nu som folkgrupp enligt Lagen om hets mot folkgrupp, och detta kan ha bidragit till att kritiken tystnat. Nu befinner vi oss i den bisarra situationen att allt som är olagligt och/eller föraktat för heterosexuella (exempelvis pedofili och bajssex), är både möjligt och uppmuntrat för homosexuella. Hur blev det så?
Svaret är nog den där pendeln som alltid tycks svänga från en sida till en annan i Sverige. Det är som om det alltid måste vara antingen eller. Antingen är man emot homosexualitet eller så är homosexualitet det bästa en människa kan ägna sig åt. Vilket naturligtvis är ett både korkat och farligt resonemang. Man måste kunna säga att vuxna människor ska få ha sex med vem de vill, samtidigt som man informerar om farorna med en gränslös sexualitet.
I Sverige har det blivit omöjligt att tala om de negativa effekterna av en homosexuell livsstil, men i USA finns några organisationer som gör det. En av dem är Family Research Council, FRC, som startades 1983 och nu har utvecklats till en effektiv opinionsbildare.
På sin webbsida presenterar FRC 10 i topp-listan över myter om homosexualitet.
Forskningen visar nämligen att den propaganda som sprids från RFSL, och som har starkt stöd av myndigheter och Svenska kyrkan, är felaktig och bygger på myter. Det handlar till exempel om att människor föds som homosexuella, trots att tvillingstudier motbevisar detta påstående. Och att 10 procent av befolkningen skulle vara homosexuell, trots att moderna studier visar att bara 0,6 procent av männen och 0,2 procent av kvinnorna helt och hållet betraktar sig och lever som homosexuella.
Här är några av de obehagliga fakta om den homosexuella livsstilen som aldrig nämns i Sverige:
- Homosexuella lever 10-20 år kortare liv än heterosexuella. http://www.emaso.com/sv-swedish/referenser2/ref1.htm
- Homosexuella får fler sjukdomar än heterosexuella, inte minst på grund av mycket analsex: hiv/aids, hepatit, syfilis, gonorré, klamydia, ändtarmscancer, analfissur med mera.
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/946385
RFSL uppmuntrar dock till analsex på alla möjliga vis.
http://www.emaso.com/sv-swedish/referenser2/ref5.htm
Även lesbiska drabbas, till exempel i form av mer bröstcancer.
http://www.cancernetwork.org/cancer_information/lesbians_and_cancer/lesbians_and_breast_cancer.php
- Homosexuella har oftare psykiska sjukdomar än heterosexuella: depressioner, medicinmissbruk, självmordstankar, självmordsförsök och självmord. Bögar har fem gånger så ofta psykiska problem som heteromän, och lesbiska dubbelt så ofta som heterokvinnor.
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2533652/ - Homosexuella missbrukar mer än heterosexuella. Detta faktum bekräftas av homovänliga Gay & Lesbian Medical Association (GLMA).
http://www.lgbt.ucla.edu/documents/TopTenLesbians.pdf
Det råder alltså ingen tvekan om att den homosexuella livsstilen för med sig både fysiska och psykiska sjukdomar, som i sin tur leder till kortare liv. Det naturliga hade då varit att myndigheter och organisationer upplyst om dessa faror (ungefär som man gör med knark), i stället för att locka ungdomar in i en livsstil som är minst sagt riskfylld.
Att upplysa om faror är ju inte detsamma som att förbjuda eller demonisera homosexualitet. Men det borde vara varje ung människas rättighet att känna till farorna innan de väljer ett homosexuellt leverne. Och det är definitivt inte rimligt att staten via RFSL uppmuntrar och lockar in svenska ungdomar i en livsstil vars konsekvenser de unga är helt omedvetna om.
Följ vår artikelserie om Pride.
Stockholms stad sponsrar riskfylld livsstil